Fisken Gunnar simmade

Till japan ett, tu, tre

Där stranda han på en sandig strand, 

”Lite hjälp om jag får be!”

Men tiden den förflöt, 

Å Gunnar bara skrek

Hur fiskar skriker vet jag ej

För hans röst den var så vek

I grevens tid kom en gammal 

Man som såg hur Gunnar led

Han tog hans hand vid horisontens rand, 

”Vill du leva så kom med!”

Men mannen bara ljög 

För innan Gunnar visste ordet av, 

Befann han sig på ett sushifat

Fyfan vad livet sög

Mannen han servera Gunnar 

På ett silverfat

Där satt en kvinna med två pinnar

”Han skulle nu bli mat!”

Men kvinnan bara ler

För hon har blivit mätt

Av Gunnar finns nu bara ben

För han var huvudrätt